En tidningsrubrik i veckan löd ”Inte kört för de lässvaga – men stora resurser krävs”, vilket handlar om att var femte tioåring har en läsförmåga som är på låg nivå eller till och med under låg nivå.

Och de senaste veckorna, som ofta när skolavslutningen närmar sig, rasar en stor debatt om det är klokt att dela ut betyget F (icke godkänt) till grundskoleelever som har otillräckliga kunskaper i ett eller flera skolämnen. Kritikerna tycker att det allra lägsta skolbetyget ska vara godkänt så att elever i nian ändå kan ta sig vidare till gymnasiet. De som försvarar F-betyget – som skolminister Lotta Edholm (L) – säger att bara för att man tar bort ett F så betyder inte det att eleverna plötsligt har de kunskaper som krävs för att sedan klara en gymnasieutbildning.

Oavsett om det handlar om lässvaga tioåringar eller icke godkända tonåringar är en sak klar – de har alltid högsta prioritet. Skollagen är full av paragrafer kring åtgärdsprogram, anpassningar och särskilt stöd. Skolorna lägger enorma mängder tid, energi och pengar på att stärka de pojkar (flest) och flickor (färre) som inte fixar skolan. Och extraresurserna ligger inte enbart under ordinarie skoldagar – det erbjuds läxläsning på kvällar och ferieskolor på i stort sett varje lov. I Södertälje infördes lovskola från och med årskurs 1 vid sportlovet 2021.

Svensk skola ska vara jämlik. Det finns inga tveksamheter i jämlikhetstanken när det gäller elever som inte knäckt läskoden, klarar matematikens grunder eller av någon anledning har det svårt.

Därför är det lätt att glömma att den jämlika skolan handlar om samtliga skolelever. Även den som har det lätt för sig har rätt att lära sig nya saker, rätt till en skolgång som motiverar, engagerar och ger både utmaningar och kunskaper.

Tveklöst hamnar dessa elever alltför ofta långt ner på skolors prioriteringslistor. Sveriges televisions program ”Begåvningens baksida” skildrar detta väl. Hur extra begåvade elever främst får sitta av skoldagarna, om de inte hittar egna vägar att stimulera sin kunskapstörst. I programmet säger Anton att han tidigt insåg att ”skolan inte handlar om att lära sig”, och om hur han ofta lämnade klassrummet för att sätta sig i biblioteket. 17-åriga Mika reflekterar kring frågan om den undervisning hon har fått varit anpassad till hennes individuella nivå (vilket lagen säger att den ska vara): ”Alltså individuell nivå? Folk som tar längre tid på sig har fått anpassat, men det har inte varit tvärtom. Vilket är väldigt synd. Jag förstår att det är lärarbrist, men de kan åtminstone ge olika uppgifter”.

Varje barn i svensk skola ska bemötas med höga förväntningar, alla har rätt att nå sin fulla potential. Mika och Anton – och tusentals andra särbegåvade barn – vill bli utmanade, i stället blir de uttråkade. Till största delen handlar det säkerligen om skolans resurser. Kanske om ren lättja, en inställning att de här eleverna klarar sig ändå. I värsta fall spökar Jantelagen: du ska inte tro att du är något.

Till måndagens fullmäktigemöte kommer en motion av Metin Hawsho (L) upp. Liberalerna vill att Södertälje tar fram en handlingsplan för särskilt begåvade elever, bland annat i syfte att öka kompetensen hos pedagoger och lärare.

Det blir naturligtvis nej, det brukar det bli vad helst oppositionens partier föreslår. Majoriteten tycker att det är bra som det är, att Södertäljes skolor håller sig till skollagen och ”möter varje enskilt barn och elevs behov utifrån den enskildes förutsättningar”.

Det viktigaste med L-motionen är inte om Södertälje får en handlingsplan eller ej, det är att Hawsho lyfter fram en elevgrupp som antingen är helt bortglömd eller kraftigt understimulerad.