Då är ishockeysäsongen slut för SSK U14. Den kan summeras som relativt framgångsrik med en tredjeplats i Upplandia Trophy som höjdpunkt. Laget har även presterat hyggligt i Stockholmsserien och motsvarande i Södermanland.

Det är så säsongen kommer att beskrivas. Själv har jag en annan bild.

Selektering, toppning, matchning och favorisering är min bild, vilken backas upp av statistik. Laget har delats upp i en bra och en mindre bra grupp. Uppdelningen har hållit över hela säsongen. Spelarna i A-gruppen har spelat betydligt fler matcher än spelarna i B-gruppen. Om någon klockat istider under matcher hade resultatet blivit att spelarna i A-gruppen dessutom klockats till längre istider än spelare från B-gruppen.

SSK anser sig följa hockeyförbundets Hemmaplansmodell vilket är en utmärkt skrift om hur ungdomsspelare borde behandlas. Däri står bland annat att en nivåindelning över tid är direkt dumt.

Läs också: Föräldrar larmar om utbredd toppning i SSK:s ungdomslag

En annan tydlighet i modellen är att nivåindelning är en metod som syftar mot att alla spelare ska få en utmaning i sitt spel. När nu säsongen i SSK U14 summeras har spelarna i A-gruppen erbjudits många utmaningar medan spelarna i B-gruppen lämnats därhän.

Ytterligare en sak som tydliggörs i Hemmaplansmodellen är att match är att betrakta som en träning – det vill säga resultat ska vara oviktigt och det är spelarens matchförmåga som ska förbättras. När A-gruppen spelat många fler matcher innebär det att B-gruppens spelare förvägrats träningar under säsongen. Mot slutet av säsongen hade ”laget” tre cuper fördelat på sju matchdagar. En av dessa dagar var vikt för B-gruppen. De andra sex matchdagarna var avsedda för A-gruppen.

Nu säger någon att “det är ju SSK, så har det alltid fungerat”. Ja, SSK har problem med distinktionen mellan elit och ungdom. Tyvärr gäller inte detta enbart SSK. Förra säsongen i U13-laget i den så kallade breddföreningen Järna SK skedde exakt samma sak. Fast mycket mer uttalat – det vill säga värre. I det laget införde tränarna till och med en C-grupp i vilken tre spelare placerades. När de fick vara med på match placerades dessa tillsammans i tredje kedjan med, relativt sett, klart kortare istid. Tränarna utökade till och med med en fjärde kedja ägnad åt dessa tre.

När detta påtalades valde JSK att ifrågasätta och frysa ut den kritiske det vill säga undertecknad. Från detta lag finns det till och med ännu värre historier.

I båda lagen – SSK och JSK – drivs detta av tränarna. En mycket central punkt i Hemmaplansmodellen är att hockeyförbundet har som mål att fler spelare ska fortsätta med hockeyn upp i junior- och senioråldern. Nu uppstår därför några frågor:

• Hur tänker ungdomsansvariga att dessa ”metoder” ska motivera ungdomar att spela hockey upp i åldrarna?

• Varför påstår föreningen att den följer Hemmaplansmodellen?

• Varför ska alla betala samma spelaravgift när en del ”förvägras” träningar (matcher)?

• Hur kan tränare utse en A-grupp i ett lag?

• Inom elitidrotten pratas det om förtroende från coachen. Varför är förtroende begränsat till A-gruppens spelare?

Så en medmänsklig fråga. Tänk dig en 13–14-åring som gillar att spela hockey. Han byter om och är nervös. Väl i båset är förväntan stor inför första bytet. Han känner att det går fort därute. Att motståndarna är starka. Inför andra bytet blir han passerad i båset, hans kedja kommer inte in. Inte heller nästa byte. Inte heller nästa byte. Hur tror ni en ungdom tänker och känner när denne hoppas över?

Niklas Alin