Mycket kan åstadkommas med små medel. Det har den danske provokatören Rasmus Paludan visat genom sina koranbränningar.

Paludans handlingar kan förvisso kritiseras, och jag är själv av uppfattningen att böcker bör läsas och inte brännas upp. Jag tvingas dock erkänna att Paludan lyckats nå världsvid uppmärksamhet till ett försumbart pris.

I en demokrati är det tillåtet att såväl läsa som bränna böcker. Det har Turkiets islamistiske ledare Recep Tayyip Erdoğan inte begripit. Han har i ett uttalande tillkännagivit: ”Den som tillåter en sådan händelse att äga rum framför vår ambassad kan inte längre förvänta sig vårt stöd för sitt Nato-medlemskap.”

Det tycker jag vi kan leva med. Det är dags att sluta fjäska för Turkiet och Erdoğan. Sverige kan inte låta sin önskan om Natomedlemskap diktera vad som får respektive inte får sägas.

Läs också Tomas Karlsson: Varför svansar syrisk-ortodoxa kyrkan för Erdoğans Turkiet?

Jag är och har så länge jag kan minnas förordat ett svenskt inträde i Nato men inte till priset av det fria ordet. Som jag ser det är det heller inte alldeles nödvändigt att vi formellt ansluter oss till Nato.

Det samarbete vi redan bedriver med den västliga försvarspakten, i form av övningar, gemensamma manövrar, logistisk samverkan med mera, är så pass intimt att vi så gott som redan är medlemmar.

Tommy Hansson