När Per Olof (PO) blev stor nog för att ge sin far en smäll på truten gjorde han det. Pojken kom till världen den 21 september 1941 på Bastugatan 6 i Stockholm, med en far som inte tog ansvar för familjen. Därför flyttade mor och son till Villagatan 34 i Södertälje till ett matriarkat av fyra äldre kvinnliga släktingar. Några var aktiva i Missionskyrkan en annan var med och grundade Filadelfia i Södertälje, Det var en grupp starka kristna kvinnor som tog grabben under sina vingars beskydd.

Under uppväxtåren lärde sig PO fullt ut att pappan var en svikare. Tillräckligt vuxen tog han tåget till Stockholm för att hälsa på sin far. Han ringde på, gubben öppnade och fick en rak höger så han for in i hallen. Så var det med det. Far och son lärde sig med tiden känna varandra bättre. Det gällde att vända andra kinden till. PO uppfostrades till en kristen livssyn hemma och på söndagsskolan. Enligt honom själv formade kvinnorna honom till en riktig mjukis. Men han stod upp för sin mor.

En farbror Manne köpte böcker så pojken fick något att läsa. PO undrade förstås varför vissa ord var överstrukna? Gick till biblioteket och lånade motsvarande litteratur. På det viset fick han lära sig en hel del ”fula” ord.

På lågstadiet i Torekällskolan var Per Olov en klurig och tänkande grabb. Redan då bar han stora glasögon, modell gamla, och blev retad. Så följdes vi åt genom skolsystemet till nian på Mariekällskolan. Efter skolan var PO inne på att studera vidare på Tekniska Institutet i Stockholm, STI. Han bad sin klasslärare från högstadiet om hjälp att skriva en ansökan. Läraren fann idén dålig och förklarade att PO inte klarar högre studier. PO tog inte rådet, skrev själv en ansökan och kom in. Han fick låna pengar av sin hyrestant för att ha råd att köpa begagnad kurslitteratur. Skaffade sig extrajobb som scentekniker på Dramaten och städare på ASG; pluggade hårt några år och tog sin examen. Av skolans mobbade ”glasögonorm” blev det en skicklig och ambitiös yrkesman med blicken riktad mot framtiden.

Senare efter grundskolan blev vi ett gäng Södertäljegrabbar som ofta träffades. Intressant nog blev flera av oss en del av svensk teater. Per Norelius skådespelare på Riksteatern och Jönköpings länsteater, Rolf Nyberg producent och skådespelare på Riksteatern, Hans Asplund scentekniker på Västerbotten-teatern. Och PO blev anställd som projektledare för installation av scenbelysning och ljud när Stockholms nya stadsteater flyttade till Kulturhuset. Ett jätteprojekt som tog många år. Hans insats är omvittnad, han fick vänner bland personal och chefer och drogs även in i olika konstnärliga projekt. Själv flyttade jag till Småland med jobb som teaterchef och regissör i nära 40 år. I dag är det bara jag av grabbarna som lever.

Efter militärutbildningen knöt svenska försvaret PO till uppdrag i Kongo som Radartekniker. Och 1980 var han i Tanzania för Sidas räkning som projektledare för bygge och utrustning av yrkesskolor. Mellan och efter åren utomlands fortsatte han att jobba i den egna elfirman, gifte sig och fick en dotter. Det gick tydligen bra för grabben, som folkskolan inte trodde på.

PO som person var vänlig, lyssnande och frikostig. Visst han kunde vara bullrig och ta plats men aldrig elak. Hans kristna uppfostran satt inte på utsidan, den fanns i hans värderingar. Under några decennier i slutet av 1900-talet hyrde PO en sommarvistelse på Näsets udde vid Södertälje havsbad. Vid den tiden ägde han en vacker motorbåt i mahogny. Flera är de resor, några veckolånga, han tog oss med ut på Mälaren och andra böljor. Under flera år var hans sommarstuga en plats för lediga stunder, kräftskivor och samvaro. Det sägs att döden ska inte sörjas, den löser oss från plågor. Sörj istället den tid som var och som för alltid är borta. Tiden tillsammans med Per Olov Larsson kommer jag verkligen att sakna, våra träffar och långa telefonsamtal, hans humor och empatiska förmåga. 1996 köpte han hus i Småland, någon mil från Vrigstad. Då jag bor i Jönköping kunde vi återuppta vår nära relation. Som sagt, tiden med Per Olov Larsson var aldrig tråkig. Hans intresse för samhällsfrågor och kultur växte till existentiella spörsmål, roliga minnen och allvarliga samtal om livet. Han var en verkligt god vän. Nu är det slut.

Bernt Lindqvist